Livet och döden.

Hej! Nacke och knän på min sida igen. Allt fixar sig. Men hörni, lite allvar igen. Jag har ständigt en del jobbiga  tankar snurrandes i mitt huvud dessa dagar. Tänker inte göra detta till något långt inlägg. Det ger mig bara angst. Mitt hjärnspöke är följande: Ju mer jag börjar älska min kropp och mitt liv -desto mer rädd blir jag för att allt ska tas ifrån mig. Döden helt enkelt. I och med att jag dessutom lever mer i nuet och är mer närvarande i stunden är någonsin, känns det dessutom som att jag helt saknar marginaler. Har inte längre någon sköld mot dylika tankar. Ingen cynism att ta till. Allt är bara jättenärvarande. Såväl livet som döden. Jag är inte alls du med dessa tankar. Kan du känna likadant? Hur tänker du? Hur stålsätter du dig mot vetskapen om att det älskade jordelivet inte är evigt?